Vi samtalar med Finn Pranter, som gick två år vid Sätergläntans utbildning Slöjd och hantverk – form och kultur med inriktning trä 2013-2015.
Vad gör du i trä? Berätta gärna om dina tankar bakom ditt arbete / dina föremål / alster. Vad är ditt förhållningssätt till materialet trä?
I trä gör jag allt som jag får lust till och allt jag kan behöva. Jag är egentligen minst lika entusiastisk över trä som material som jag är över produkterna som kommer ur det. Förutom materialet är jag också fascinerad över hantverkets historia vilket ofta speglas i mina föremål. Jag älskar att göra sånt som jag tänker att man gjort ute i gårdarna och fäbodarna i hundratals år. Enkla saker ur ett stycke, till exempel skedar, slevar, skålar och tråg som kräver mycket övning i grundläggande handverktyg som kniv och yxa hägrar mest. Men även sammansättningarna är lockande. Det är i möbelsnickeriets sammanfogande som landsbygdens ingenjörskonst syns som bäst.
“Trä kan vara hårt, mjukt, flexibelt, formbart eller orubbligt. Trä kan täljas, fogas, flätas och på många fler sätt manipuleras. Trä är inte ett material i singular, trä är flera olika material som passar för olika ändamål.”
Det är så lätt att tänka på trä som ett hårt torrt material som man med en rad verktyg och regler gör om till något annat. Men trä är så mycket mer. Trä kan vara hårt, mjukt, flexibelt, formbart eller orubbligt. Trä kan täljas, fogas, flätas och på många fler sätt manipuleras. Trä är inte ett material i singular, trä är flera olika material som passar för olika ändamål. Att fläta en korg är nästan ett textilt arbete jämfört med att snickra en möbel.
När man jobbar tillräckligt mycket med trä blir dess olika förmågor och yttringar mer som personligheter. Mitt tankesätt om träslagen har över åren rört sig från att vara en lista över attribut till att vara mer en känsla. Samma sorts känsla som när man tänker på en vän. Jag radar inte upp exempel på hur den ser ut, hur den luktar och hur den pratar utan istället infinner sig bara en önskan av vad jag vill göra med den och hur den får mig att känna. Oftast går uppfattningen om trädens personligheter ner på individnivå. På en materialjakt i skogen springer jag på ett perfekt krokvuxet slevämne och idén om hur sleven ska se ut finns omedelbart framför ögonen och det är som att trädet manar till arbete. Om man hittar det där perfekta ämnet på ett träslag som man är god vän med är lyckan desto större. Jag kanske dansar ett par varv runt björken och kramar henne innan jag hugger ner stackaren. Om ämnet däremot växer på ett träd som man har ett mer ansträngt förhållande till blir känslan en annan. Jag kanske stannar och undrar hur i hela friden ett bokträd tänkte när den växte i formen av en slev. Istället för glädjedansen uppstår en liknande stämning som när man träffar en bekant för första gången efter ett gräl. Men efter lite resonerande kommer vi fram till att boken istället för en slev får bli ett par svängda armstöd på en stol. Det finns alltid en lösning där båda blir glada. Överraskande ofta blir lösningen att trädet får stå kvar.
Vad har du med dig från de två åren du utbildade dig vid Sätergläntan?
Kunskap, pepp och ett bra kontaktnät är det snabba svaret. En något mer diffus sak jag fått med mig från mina två år är självförtroendet som följer med att känna att man är bra på något. Jag har alltid gillat att skapa och har alltid sett upp till människor som tar sig för projekt och producerar saker med händer och huvud. Att själv besitta kunskaperna som krävs för att göra idéer till verklighet är fantastiskt.
Hur var det att studera på Sätergläntan? Hur var upplevelsen av att bo på Sätergläntan, umgänge, möjlighet att arbeta i verkstäderna…
Hur det var att studera på Sätergläntan är såhär i backspegeln lite surrealistiskt. Även om jag idag jobbar med träslöjden så kan jag ändå sakna hur mycket man kunde hänge sig till sitt hantverk. Verkstaden stod alltid och väntade på en, alla verktyg man kunde önska fanns och den delade kunskapen som fanns mellan lärarna var outtömlig.
Det var också en speciell känsla att alla jag bodde med, åt med och umgicks med var minst lika intresserade av sitt hantverk som jag. Hur ingen av oss kunde tröttna på att prata om tekniker, material, kulturhistoria och allt annat i slöjdens periferi är verkligen förbluffande. Efter att jag bott på skolan i ett par månader var jag övertygad om att slöjd var det viktigaste i världen, I min värld iallafall, och än så länge är jag av samma uppfattning.
“Det var också en speciell känsla att alla jag bodde med, åt med och umgicks med var minst lika intresserade av sitt hantverk som jag. Hur ingen av oss kunde tröttna på att prata om tekniker, material, kulturhistoria och allt annat i slöjdens periferi är verkligen förbluffande.”
Utöver min egen utbildning var det fantastiskt att jobba bredvid de andra hantverksformerna som finns på Sätergläntan. Att under lunchdiskussioner och redovisningar få små smakbitar av de andra elevernas arbete var något som snabbt gav mersmak. Jag passade ofta på att på fikapauser och eftermiddagar kolla in i andra lärosalar och sno inspiration.
Grattis till stipendiet du fick av Dalarnas hemslöjdsförbund i våras – vad har du för planer härnäst? Något projekt du är involverad i?
Tack! Jag har massor av planer och idéer på saker jag vill göra. Just nu är min verksamhet uppdelad i två delar. Ena halvan av en typisk vecka jobbar jag med beställningar och egna projekt. Jag har ju tyvärr inte tid och energi att göra ens hälften av allt jag vill och det är ibland en svår balansgång att gå mellan beställningarna och det slöjdande som jag gör bara för min egen skull. När man försöker leva på något samtidigt som man inte vill försumma sin favorithobby gäller det att hitta en gyllene medelväg. Andra halvan av veckan är jag på Faluns Kulturskola. Jag och två andra slöjdare jobbar med att i kulturskolans regi bygga en slöjdverksamhet som kommer att rikta sig till hantverksintresserade av alla åldrar och bakgrunder i Falu kommun. Mina förväntningar på vad vi kommer kunna göra för slöjden i Falun med de otroliga resurser som vi ställts till förfogande är enorma och utvecklingen av verksamheten är vad jag lever för just nu. Det är i dagsläget lite oklart när vi kommer att köra igång men vi hoppas på att kunna erbjuda någon form av kurser och klubbaktivitet till hösten.
Tack så jättemycket, Finn, för intervjun!
Bilder: © Finn Pranter, Emma Edlund
